|
|
 |
 |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |
| De kommer med förnyelsen |
| Trots att det ständigt skrivs ny musik, och nya artister, enskilda eller grupper, upptäcks av managers och publik, har det stelnat till litet på populärmusikens område. Det är sant att vi fått uppleva t.ex. Mothers of Invention, vilka onekligen kom med något nytt. Som redan är gammalt. En ny skiva med The Beatles är alltid fräsch och beatlarna greppar ständigt såväl musik som text på ett annorlunda sätt. Men Beatles är ändå rätt gamla. För kort tid sedan gästades Sverige av The Incredible Stringband. Också de hade nya infallsvinklar och närmade sig musiken från ett annat håll. Det nya i deras musik var det reaktionära draget. Musiken hade befriats från alla psykedeliska effekter, text och musik fick vara nog i sig själv. Ett folksångarpar helt enkelt – som använde sig av ett stort antal, bl.a. orientaliska, stråkinstrument. Men det nya var ändå det reaktionära – och reaktionärt är gammalt. Trots allt detta "nya" finns det ett behov av något verkligt nytt, det är bara så väldigt svårt att säga vad man väntar sig. Personligen tror jag att "The Mockers" vet – och är – svaret. Först namnet, "The Mockers" kan vara värt en förklaring. Den som såg The Beatles film "A hard day’s night" erinrar sig kanske att Ringo Starr blev tillfrågad om han tillhörde "mods" eller "rockers". Ringo svarade: "Mockers"! Det ligger alltså redan i namnet en begreppsförvirring som är svår att få klarhet i. Mockers musik är lika svår att förklara. Lättast är kanske att sätta "inte" framför alla tänkbara musikformer. The Mockers musik är alltså inte pop, inte visor, inte hootenany, inte skiffle och inte något annat heller som vi redan har en benämning på. Men det är nytt. Paris 1 Det hela började för många år sedan. Två av medlemmarna, Thomas Wiehe och Håkan Ripa, har spelat tillsammans de senaste fem åren. Under den tiden har de hunnit med de flesta förekommande musikformer som kan utföras med sång och gitarrkomp. Tonvikten har legat på amerikansk folkmusik. För tre år sedan åkte de två till Paris. Med sig hade de den för Malmöpubliken inte helt okände sångaren och gitarristen Gunnar Bernstrup. Det slumpade sig så att de tre fick arbete på ett värdshus i Paris utkanter där de spelade mot de francs som de kunde samla ihop när de gick runt med mössan. Enligt uppgift blev de inte så få louisd’orer som de tjänade på det sättet. Skolan tvingade emellertid dem att återvända till Sverige så småningom och inte förrän nästa sommar blev det aktuellt med en utlandsspelning igen. Gunnar Bernstrup hade nu dragit sig tillbaka och spelade på egen hand. Paris 2 Thomas och Håkan gav sig i väg till Paris igen. Värdshuset fanns kvar och de fick löfte om att få spela där igen. Antagligen kändes det lite visset att spela med bara två, en fattades, och Gunnar var inte att räkna med längre. Thomas skickade på fredagen ett telegram till sin bror Mikael och bad honom komma snarast. Mikael köpte flygbiljett och kom ner på lördagsförmiddagen. Eftermiddagen ägnades åt repetitioner på hotellrummet och på kvällen gjorde "The Mockers" (som inte alls hette så då) sitt första offentliga framträdande. Det gick bra och mössan fylldes den kvällen och fjorton kvällar framåt av entusiastiska franska värdshusgästers centimes och francs. En som inte var lika entusiastisk var en italiensk osolemiosångare som arbetade på samma villkor som gruppen, d.v.s. på mössbasis. I sin förtvivlan över förlorad arbetsinkomst slet han av sig skjortan och menade att svenskarna kunde ta den också när de i alla fall lät hans barn, hans hustru och honom själv svälta ihjäl. Krisen löstes med diplomati.
Efter Parissejouren fortsatte gruppen att spela i Sverige. De tre medlemmarna hade i Paris fått klart för sig att de faktiskt var de bästa folksångare som någonsin existerat. En bandspelare tog dem snabbt ur villfarelsen. Från den dagen började Mockers spela målmedvetet. Först en Simon & Garfunkel-repertoar, sedan började de egna låtarna komma. Man ville göra en tyst, fin och svängig musik. Elektriska gitarrer hade aldrig varit påtänkta. Inte heller nu hade man något behov av dem. Man ville göra musik som man kunde "ha med sig i fickan". Den skulle kunna utföras var som helst – under förutsättning att där fanns en gitarr. Eller två. Eller tre. Nya grepp Såväl bröderna Wiehe som Håkan Ripa är utmärkta gitarrister. Mikael Wiehe har tidigare spelat jazz, bl.a. i Hans "Cooling" Carlings orkester och hos "Blunck’s Lucky 7. Han skrev så gott som samtliga arrangemang för den senare orkestern under de tre år orkestern existerade. Hans instrument var då altsax och klarinett. Nu plockade han ner klarinetten från hyllan, medan altsaxen fick ligga kvar (den går inte att ha med sig i fickan!). Två gitarrer och en klarinett! Det var första steget mot något nytt. De tre medlemmarna började leverera låtar till den gemensamma repertoaren. De skriver alla musik på olika sätt – ändå kunde det varit en som gjort allting. En sällsynt homogenitet präglar såväl texter som musik. Genom att arrangerar sin musik synnerligen strängt har man skapat sig ett eget "sound". Och det är nytt. Självbiografiskt "Text och musik är för oss precis lika viktigt. Vi gör våra låtar för folk som har tid och lust att lyssna. På både musik och text. Vi skriver våra texter på engelska vilket kanske innebär att en svensk måste vara dubbelt uppmärksam för att förstå oss. Mina texter, säger Mikael Wiehe, är alltid subjektiva och i många avseenden självbiografiska. För mig finns det ingen annan möjlighet att skriva. Det är om sig själv man har de flesta kunskaparna. Att sätta sig in i en utomstående situation och sedan förklara det för en tredje person kan aldrig ge en sann och riktig bild. Jag skriver om sådant som känns angeläget för just mig och hoppas att någon annan ska känna igen sig och ha något utbyte av det." Influenser "Vi har fått influenser från många håll: Från Beatles, från Simon & Garfunkel, från Byrds och Bob Dylan. Och från Billie Holiday. Thomas är intresserad av indisk musik men ännu har det inte tagit sig några direkta uttryck i hans kompositioner. Alla dessa artisters sätt att spela och sjunga har vi smält samman med våra egna uppfattningar om hur musik ska låta." I går gjorde The Mockers ett framträdande i Hälsingborg tillsammans med Cornelis Vreeswijk, den 22 februari kan vi se dem i TV-programmet Open Door. Vad som kommer att hända sen vet ingen – men att det kommer att hända något kan man vara övertygad om. Lennart Brummer, Skånska Dagbladet, 22 januari 1968
|
|||||||||||||||||||||
|
|
| | |
| | |
| | |
| | |
| | |
| |
